Härliga valpbilder på Münsterkullens sida. Vilka fina valpar det blev efter Klaras syster Kaksi(Hedängens Elin).
Sitt kvar med störning
Otaliga är de gånger man har fått höra att man inte har befäst ett kommando. Hur vet man att man har befäst ett kommando då? Enligt instruktören som vi går hos är det när hunden hamnar i situationer där det finns val och måste tänka efter vad husse /matte vill att den ska göra. Gör hunden rätt då, är kommandot befäst eller så är man på god väg att befästa det.
Det här är lättare sagt än gjort. Det gäller att vara påhittig själv med störningar men också att välkomna alla störningar som dyker upp när man är ute med sin hund och se möjligheten med dem.
Här finns faktiskt en fördel med att bo i tättbebyggda område som vi gör för det dyker upp situationer hela tiden. I dag när vi tränade sitt kvar t.ex. kom det helt oväntat en hund springande som drog till sig uppmärksamheten. De satt kvar så vi är väl en bit på väg.:)
Den här helgen skulle vi varit med Vilja på valpkurs hos Amir Zand på Långtora. Tyvärr blev det inte så för Newcastlesjukan har drabbat Amirs gård. Det här är otroligt tråkigt för Amir och hans familj. Man kan också undra över vad det här kommer att innebära för oss som håller på med fågelhundar i Stockholmsregionen. Amirs gård har blivit den givna platsen att träna på och nu kan man bara hoppas att det här inte blir så långvarigt och att Amir kan fortsätta med sin verksamhet.
I slutet på februari under några av de sista dagarna på jaktsäsongen brukar vi alltid
åka upp till fjällen för att jaga ripa. Vädret kan vara väldigt vanskligt den här
tiden på året. Djup snö, blåst och kyla tillhör inte ovanligheterna. I år hade vi
väldig tur strålande solksken, lagom vind och -5 – -8 grader. Det var rejält med snö,
en skare som höll bra och någon dm lössnö på den.
Det var bara det att vi efter 20 mils bilåkande kom på att gevären fortfarande låg i
säkert förvar hemma i vapenskåpet. Det var inte läge att vända utan bara att acceptera och göra det bästa av situationen. Förhoppningsvis var det här både första och sista gången vi glömde den lilla detaljen.
Klara har fått träning i alla fall, hon har kunnat söka av fjället fint och det har varit ripa i luften flera gånger varje dag. Även om det varit gott om situationer är rip-tillgången dålig och det har hela tiden varit singel-ripor. Med tanke på det så var det kanske lika bra att vi inte hade möjlighet att skjuta. Förhoppningsvis blir det lite kycklingar till sommaren efter de ripor som vi sett de här dagarna.
Vilja har också fått känna på lukten av ripa men hon är mer intresserad av att försöka
jaga efter Klara och bita henne i bakbenen än att undersöka ripspåren.
Domare Mats Jonsson granskar Vilja noggrant
I dag hade Cavaliersällskapet inofficiell valp och veteranutställning i Sollentuna. Det fanns valpklass från fyra månader och eftersom Vilja passerat den gränsen med en dag fick hon göra utställningsdebut. Huvudsyftet var annars att Vilja skulle få lite social träning. Det var över 600 hundar anmälda så det var en härlig blandning av små och stora hundar.
Vilja tyckte det var ganska läskigt till att börja med. Många nyfikna hundar av olika storlekar och ett väldigt liv var det i utställningshallen. Hon fick nosa runt och bekanta sig med hundarna som höll till runt omkring oss. När det var dags att gå in i ringen hade Vilja vant sig och det var inga problem alls. I ringen var det ju gott om utrymme och domaren var visst en trevlig prick.
Vilja och handler Frida
Domare var Mats Jonsson och här är hans omdöme om Vilja:
”Mycket lovande valp, bra huvud och uttryck ,något markerade kinder, mycket bra hals och rygg, bra kors och svans, tilltäcklig bröstkorg och vinklar, bra benstomme, goda rörelse”
Detta resulterade i att Vilja fick HP och blev BIR-valp. I gruppfinalen där alla valpar upp till 9 månader deltog lyckades Vilja placera sig som nummer två efter en strävhårig vorsteh från Mälarens kennel. Trea var en bracco italiano.
Stort tack till Frida som visade Vilja så fint och bidrog till en lyckad utställningsdebut!
En lång paus i träningen kanske inte är så dumt. Det är vad Klara har haft nu sedan Vilja kom i huset. I nästan två månader har allt fokus legat på Vilja och att komma igång och lära henne de mest grundläggande saker som en valp behöver.
I dag fick Klara vara i centrum igen. Ett långt apporteringspass med allt från linjetag, närsök, dirigering till stadga. Efter den långa träningspausen var det en arbetssugen och fokuserad Klara och allt bara satt där. Jättekul!
När en valp är omkring 4 månader säger man att den har nått halva sin vuxna vikt. Detta har stämt väldigt bra på våra tidigare hundar.Troligen kommer det här att stämma för Vilja också som är fyra månader om en vecka. Det skulle innebära att hon kommer att väga ca 25 kg som vuxen hund. Det är fem kg mer än vad Klara väger men Vilja har en helt annan kroppskonstitution än vad Klara har.
Fick Vilja bestämma skulle hon väga mera för hon har en grym aptit så det gäller att hålla igen.
I dag var lunchpromenaden med Vilja extra skön, strålande solsken och fyra minusgrader.
Under dessa promenader tränar vi möten med både människor och andra hundar. Det går oväntat bra, Vilja bryr sig inte så mycket om andra hundar och nästan ingenting om människor. Det är bara hundar i hennes egen storlek som kan vara lite intressanta.
Det blir också en del stopp- och inkallningsträning och ibland lite apportering på promenaderna. Apporteringsträningen går just nu ut på att få henne att förstå att hon alltid ska lämna av i handen.
Att leta godis i barken på ett träd är kul för både valpar och vuxna hundar. Man kan använda mjukt och/eller torrt godis. Bäst är mjukt för det kan man trycka fast så att hundarna får jobba ordentligt för att få tag i det.
Kaksi(Hedängens Elin) t.v. och Klara 4 v. gamla
Det finns många bra parningar på gång för Kleiner Münsterländer i Sverige just nu. En parning som vi följer med spänning är den mellan Klaras helsyster Kaksi (Hedängens Elin) och Russel (Qourum´s Grip).
När man ska välja valp är det bra att veta så mycket som möjligt om både tik och hanhund men också att känna till den närmsta släkten. I denna parning finns det mycket information av det slaget.
Kaksi har under tre provsäsonger i rad gått till pris på jaktprov flera gånger. I höstas gick hon upp i elitklass och var ytterst nära att gå till pris på fullbruksprovet. Russel har även gått till pris på jaktprov mer än en gång och har dessutom ett 2:a pris på fullbruksprov, det imponerar.
Sedan har båda hundarna syskon som också presterat bra på prov. Vår egen Klara, Kaksi och deras kullbror Valle blev alla tre jaktmeriterade redan vid ett års ålder. Detta säger en hel del om dresserbarheten i dessa linjer. Även Russels syster Gill har presterat bra på jaktprov och var redan vid två års ålder i elitklass.Det finns alltså gott om bra parametrar i denna parning.
Sedan är det som det är med avel och det är väl det som är tjusningen att man aldrig vet hur resulatet blir ändå.
Vill man veta mera går man in på uppfödarens hemsida Münsterkullens.
