Antalet blogginlägg sista månaden speglar verkligen vilken låg aktivitet vi har och har haft. Juni har mest varit värme och åter värme och de första dagarna i juli har fortsatt på samma sätt. Så antingen är det bad:
eller så tar man det bara lugnt:
Antalet blogginlägg sista månaden speglar verkligen vilken låg aktivitet vi har och har haft. Juni har mest varit värme och åter värme och de första dagarna i juli har fortsatt på samma sätt. Så antingen är det bad:
eller så tar man det bara lugnt:
I går var Klara och Vilja på STOKK’s internationella utställning i Vallentuna. Vi hade tur för hundarna skulle inte in i ringen förrän strax innan lunch och regnet lättade precis till dess.
Carl-Magnus Olofsson dömde vorsteh-raserna och han lyckades hinna med att berätta för publiken varför han dömde som han gjorde. Det är uppskattat för ibland undrar man vad domarna tittar på.
Det var bara tre Kleiner Münsterländer anmälda: Klara, Vilja och så en ny trevlig bekantskap från Hedängen, Karex. Klara och Karex fick båda Very Good. Vilja fick ett HP och blev därmed BIR-valp. Även om man vet att chanserna att komma någonstans i BIS-finalen är mikroskopiska så stannade vi kvar. Fascinerande att se ett 40-tal valpar i ringen samtidigt . Det blev en Leonberger som blev BIS-valp.
Stort tack till Frida som visar Klara och Vilja på ett så lugnt och trevligt sätt!
För att få gå jaktprov i Vorsteh-klubbens regi måste hunden först klara ett eftersöksprov som i regel genomförs i juli/augusti. Detta eftersöksprov består av två moment, ett släpspår och ett vattenapporteringsmoment.
Släpspåret har hittills inte ställt till några större bekymmer när det gäller Klara och vi har i princip inte tränat på momentet, tills nu. Helt plötsligt fick Klara för sig att hon ville ha viltet för sig själv och sprang helt enkelt undan med det och försökte gömma det. Vad gör man? För att komma åt detta har det antingen stått någon i slutet på spåret som talat om vad som inte är acceptabelt beteende med fågeln eller så har platsen där fågeln ligger varit väl synlig från utgångspunkten. Klara ska inte få känna att hon har några val här utan det är bara att nappa åt sig fågeln och snabbt tillbaka. Även om träningen gått framåt kommer vi nog tyvärr att få lägga ner en del träning på detta innan man känner att det går att lita på henne till 100% igen.
Vorstehklubbens östra avdelning erbjöd i vår en kurs som hette Apportering på retrievervis.Eftersom det krävdes att man hade fungerande stopp och lydnadsapportering som förkunskaper fick Klara gå den här kursen. Klara har tränat mycket med labbar och flattar så det var inga nyheter på kursen men vilken inspiration det var att gå för en ny instruktör. Instruktören hette Anders Niklasson och hans sätt att lära hunden dirigering och apportering gav verkligen många aha-upplevelser. Allt skulle vara mycket tydligt för hunden och det skulle vara så luuugn inlärning. Här handlar det om lydnad inte jakt!
Anders hade också ett mycket tilltalande sätt att lära in apportering genom att fokusera på små delar i taget och belöna det du tränar på. Tränar du inte avlämning strunta i om avlämningen inte blev perfekt, beröm det du vill ha fram. Anders hade klippt raka fina gångar på en stor äng där vi kunde skicka hundarna mot olika target-område, tydligare kan det inte bli. Vi fick också med oss gott om övningar hem att träna vidare på. Nu finns det inga ursäkter att inte komma vidare med sin apporterings-träning.
En härlig dag på fälten vid Långtora har vi haft idag. Vädret var inte det bästa men det spelar ingen roll när sällskapet är trevligt och träningen rolig. Amir har byggt två helt nya hägn, ett stort för lydnads- och fågelträning och ett kaninhägn.
I dag började vi med att träna lydnad i det stora hägnet, linförighet , stopp och vändningar. Sen gick vi över till det helt nya kaninhägnet. Där var det väldigt mycket spännande dofter och en och annan liten kanin som hoppade runt.
I dag var det Klaras tur att vara i farten . Till att börja med var kaninerna väldigt spännande men efter ett tag låg hon bara och tittade.
När det var Klaras tur att söka i hägnet var det full fart. Det känns inte helt kontrollerat alltid men det spelar ingen roll för det är roligare med en hund som går för fullt än en som är försiktig,
Vilja fick finna sig i att vara åskådare och följa allt från sidan. På slutet fick Vilja också ta sig en tur och då gick det undan. Nästa helg är det Viljas tur att pröva på kaninhägnet.
Naturupplevelser får man ofta när man är hundägare och vistas ute skog och mark. För det mesta är dessa av det trevliga slaget fast idag var det inte riktigt det. Tack vare att min kompis hade ögonen med sig och såg den här stora huggormen som låg någon meter från stigen där vi gick och att hundarna var kopplade så kunde vi i lugn och ro studera den. Trots allt är ormar fascinerande djur men förhoppningsvis slipper vi se några mer på ett bra tag.
I dag bar det iväg till Svartsö, en av våra större grann-öar i skärgården. Svartsö är en alldeles lagom stor ö, för liten för att hysa några bilar men tillräckligt stor för att cykla på. Det har blivit otaliga cykelturer här genom åren med hundarna. Flak-moppar och fyrhjulingar är det i och för sig gott om men det är inga problem att ha hunden lös när man cyklar.
De här cykelturerna är något som Klara trivs enormt med. Hon ligger antingen långt före eller går i full galopp inne i skogen parallellt med vägen.
Trots att det är knappt en vecka sedan isen försvann ville hon i och bada på sina vanliga ställen. Först vid ångbåts-bryggan där vi brukar vända, (bilden ovan), och sen på vägen tillbaka i en liten skogstjärn, (bilden nedan). Har man rutiner så har man, då verkar vatten-temperaturen inte spela någon roll. Burr!
Sedan blev vi hämtade av vår egen ”taxi”.
Så var isen borta och plötsligt var det öppet vatten igen. För bara två veckor sedan åkte vi fyrhjuling på isen och det är lite svårt att tro idag.
Öppet vatten är en helt ny upplevelse för Vilja som såg väldigt förvånad ut när det inte längre fanns någon is att gå på. Hon är nyfiken förstås men tycker att vågorna är läskiga, de jagar ju henne.
Lugnt vatten däremot är jättespännande, där kan det finnas fågel.
Klara måste vara världens snällaste och tåligaste hund. Hon finner sig i allt utan att bli sur. Ibland skulle man nästan önska att hon sa ifrån lite mera, speciellt mot Vilja som tar sig vilka friheter som helst.