2012 blev ett händelserikt år . Det finns många höjdpunkter men det som dominerat är ju utan tvekan Klaras och Münstersystrarnas första valpkull. En sådan fantastisk upplevelse men vi börjar från början.
Redan i januari gick Vilja sitt första prov i ÖKL(öppen klass). Hon var då bara 15 månader och kanske lite i tidigaste laget att starta henne i denna klass men hon skötte sig fint och fick en sexa i fältbetyg. På sommarens eftersöksprov klarade Vilja sin dubbeltia galant och därmed var 2:a priset i ÖKL bärgat.
I februari bar det i väg till Finland på utställning med både Klara och Vilja. Vi träffade Viljas syskon och uppfödare. Domare var avelsrådet för KLM i Finland, Erja Nummi. Vilja var i sitt höglöp och hade mycket märklig svansföring under sin uppvisning med det blev bra betyg ändå.
I början på året hade vi efter mycket funderande bestämt oss för att para Klara. När man väl bestämt sig kan tiden inte gå fort nog men oj vad mycket väntande det var innan valparna äntligen föddes. Först var det Klaras löp vi väntade på sen var det några nervösa dagar i väntan på hennes höglöp. Tänk om vi skulle komma försent, tänk om hon inte skulle gilla partnern vi valt åt henne. All oro försvann direkt när Klara och Jaco träffade varandra första gången. Det blev några väldigt trevliga och varma dagar i Esbjerg innan parningen var klar och vi vände hemåt igen.
Så for vi hem och väntade igen. Nu väntade vi på tecken att Klara var dräktig, även om magkänslan sa att så var fallet vill man ju ha bevis. Det tog några veckor innan det var helt klart att hon var dräktig. Så väntade vi igen och Klara växte och växte
Tio minuter in på den planerade valpningsdagen, 28 juli, kom den första valpen. Sedan kom de övriga fem i rask takt och Klara tog sig an detta som om hon aldrig gjort annat.
Nu följde åtta intensiva veckor där vi levde totalt i nuet. Valparna växte och utvecklades otroligt snabbt, det kunde hända något från en dag till en annan. 
Sedan kom de där spännande dagarna när valpköparna äntligen skulle komma på besök. Vad skulle de säga om valparna, tänk om alla ville ha samma valp. Det här löste sig så bra och ibland kan man undra vem som valde, valpen eller valpköparen.
Så en dag var valparna plötsligt åtta veckor och de blev hämtade en efter en. Många tårar blev det men det var ingen tvekan om att det var dags för dem att komma ut i världen och få utvecklas tillsammans med sin nya familjer. En otroligt intensiv,krävande och rolig tid med minimalt med sömn var till ända. Så många erfarenheter rikare är vi, så många nya härliga människor vi lärt känna och meningen med att ha hund hade fått ytterligare en dimension.
Valparna hann precis lämna oss innan vi åkte till Finland igen, denna gång till Junkkari-provet. En gigantisk unghundsmönstring för alla kontinentala stående fågelhundsraser. Det var jättekul att återse Viljas uppfödare och hennes syskon med ägare. Provet gick på helt underbara marker, ca 8 mil öster om Vasa där det fanns precis lagom med fågel. Tyvärr ingen bra fågelsituation för Vilja men bra kritik fick hon. Återigen tack till Viljas uppfödare Jouku som ordnade med allt inför denna resa och som fått oss inse att Finland faktiskt är väldigt är nära.
Veckan efter Junkkari bar det av till Skåne och Rikspovet. Ett prov som började i fantastiskt fint väder som sedan övergick i ett fruktansvärt regnande. Vilja slet återigen en hel dag men utan resultat. Detta var sedan något som upprepade sig under resten av provsäsongen. Alltid strålande kritik men inga godkända fågelsituationer. Vi har haft kul i alla fall och det är det som räknas. Många fina fågelmarker har vi gått på och nya trevliga bekantskaper har det blivit, både två- och fyrbenta.
Nu väntar ett nytt år där vi bl.a. ser fram emot att följa Klaras och Jacos valpar.
GOTT NYTT ÅR till alla er som följer vår hemsida!
Det har nästan blivit tradition att åka upp till fjällen de sista dagarna i februari för att jaga ripa och så även i år.
