Münstersystrarna

Oftast blir det mest fokus på valparna när man har en valpkull och tiken glöms bort. Hon förväntas göra sitt jobb, vara tillgänglig och se till att valparna sköts om, växer och frodas.Detta inlägg tillägnas därför Vilja, min fantastiska hund. Hon som har blivit en väldigt trogen vän och kompis.

Nu har hon för första gången blivit mamma och det åt en jättekull på hela 11 valpar.
Det som hon aldrig varit med om eller upplevt tidigare sköter hon med sina naturliga instinkter. Hon gör ett jättejobb just nu med att dia alla elva, pyssla om dem och hålla rent i lådan. Som man kan se på bilderna så är det valpar överallt hela tiden runt henne.
Allt har inte heller gått smärtfritt, såriga spenar efter allt diande. Ett tag fick hon aldrig vara i fred, det var alltid någon som diade.
När mjölken rann till fick hon mjölkstockning med hög feber och ett väldigt ömt juver. Två besök på djursjukhuset blev det förra helgen. Otroligt tålmodigt fann hon sig i behandlingen och valparna fick fortsätta dia.
Vilja är verkligen unik, jag är så oerhört glad att jag fått ta hand om henne och utvecklas med henne.

I dag var dagen då nästan alla valpar öppnade upp sina små blå ögon. Lika fantastiskt varje gång det händer.

Alla valparna mår utmärkt. De äter, växer och är väldigt aktiva. De försöker komma upp på benen och lyckas ta något eller några steg innan de drullar omkull.

Detta är en fantastisk tid och att bara sitta vid valplådan och studera dem är underbart.

Vi stödmatar lite grann för att hjälpa Vilja och det är verkligen mysigt att hålla på med dem. De förknippar nu även vår doft med mat och det räcker med att sätta ner handen i lådan så kommer de direkt och vill snutta.